De är judar men jag tror inte att de är så religösa, det är inget man ser till vardags i alla fall. Han avled torsdagen den 17 maj och redan på tisdagen den 22 maj var begravningen. Under hela helgen och alla dagar därefter var det överknökat med bilar på vår gata. Människor vallfärdade med kastruller och bunkar i alla format. Det levererades mat i mängder. En av de tre sönerna meddelade via FB när "Shiva calls" skulle vara. Och redan där började min "ångest", hur skulle jag göra? Jag vill ju absolut inte var i vägen, jag vill ju inte att hon skall tro att jag "snokar" men vill samtidigt visa henne och sönerna mitt deltagande och min respekt.
Så jag började prata med mina vänner här och fråga dem hur de tyckte jag skulle göra. Jag frågade om de tyckte det räckte med att jag gick över efter en vecka eller två med lite fika eller lunch till oss. Men de tyckte absolut jag skulle gå över på deras shiva tider. 4 dagar med typ "öppet hus" (mellan 2-4Pm och mellan 7-9pm)
Då började "problem" nr 2 jag har ju ingen aning om vad som förväntades av mig och jag vill ju gärna göra rätt och som tur har jag två andra vänninor som är judar som hjälpte mig.
I alla fall efter mkt om och men valde jag att på onsdagen när shiva tiden började vid 2pm, med en kladdkaka i handen ( man skall ta med sig något sött, absolut ingen blomma eftersom den kan dö. Helst skall kakan vara rund som står för evigheten) och ett kort från familjen gick jag över till deras hus.
Hade läst på en hel del på internet innan så jag visst nog ungefär var jag förväntade mig. Klädd i svarta byxor och en vit/svart randig blus och tillsammans med ytterligare en väninna gick vi dit och möttes i dörren av Pam ( frun) som blev jätte glad över att jag kom och jag blev presenterad för alla som "min kära granne från Sverige."
Alla speglar var övertäckta i huset som de skall vara, familjen satt på låga stolar när de inte rörde sig mellan alla människor och vi andra satt i deras fåtöljer, soffor och alla andra extra stolar som satts fram. Där fanns mat och kakor för ett helt regemente, men jag hade ätit innan jag gick dit för jag antog att jag skulle vara alldeles för nervös för att kunna äta något. Min största rädsla var att jag skulle börja gråta eller prata för det hade jag läst att man inte skulle göra och just de två sakerna är jag väldigt bra på ;-)
Jag både grät och pratade och det var inga konstigheter med det. En massa kramar till Pam under tiden vi samtalade och allt kändes bara så rätt att jag valt att gå dit.
Visst jag kommer säkert gå över dit igen redan nästa vecka med lite fika men jag tror att hon och sönerna uppskattade att jag kom.
 |
| Vila i frid! |
När jag kom hem och åkte och hämtade barnen var jag helt slut, alla spänningar släppte och jag var trött både i kropp och själ med glad över att jag stöttade henne med att visa att vi finns här i fall hon behöver ngt.
kram kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar